Kala väggar och rena golv, inte en ledtråd som förklarar sammanhanget – hon blundar och försöker förnimma närvaron av en annan själ, men tystnaden är total. Likväl måste någon vara på väg, annars skulle hon inte befinna sig här. Sin vana trogen har hon promenerat från det grågröna hotellet, på viadukten över motorvägen, fram till de inre rummen för att låta impulsen ta henne dit hon vill. Viljekraften är dessvärre inte vad den varit. Morgonpromenaden genom den alternativa världen har blivit en daglig rutin med ett givet, om än outtalat syfte. De intryck, associationer och tankar som väcks i de inre rummen är vad hon behöver för att hålla sitt åldrande sinne vid liv. Lovisa må ha tappat fotfästet i den fysiska världen, men med rätt distans till sig själv och omvärlden finns det hopp om förändring. Det vill hon åtminstone tro.

Hon öppnar ögonen: fortfarande inte minsta spår av liv. Kan hon själv ha sökt sig till rummet för att få träffa sin gudfar? Nej, då skulle han redan ha varit här. Han kommer alltid i tid. De enda karaktärerna som kan bli fördröjda är verkliga individer, människor av kött och blod, men då måste de ha tagit kontakt och blivit godkända av motparten först.

Hon tar fram sin almanacka och slår upp dagens datum.

- 10:00 Leo J

Nu minns hon den unge mannen som meddelade sig tidigare på morgonen, hur hon blev väckt av att hans varma röst ekade genom hotellrummet. Att denna karaktär ur det förflutna skulle ta kontakt med henne efter alla dessa år var högst oväntat. Joel, som han egentligen hette, var en av många adepter hon hade handlett under sin tid som mänsklig vägledare.

Hon låter ögonlocken falla, slappnar av och erinrar sig Leos väsen: hans färgglada kläder och spretiga frisyr, den oförstörda personligheten. Knappt trettio år fyllda tog han livet som en lek, där möbelsnickeri i den fysiska världen varvades med äventyrsspel i de inre rummen. Det var där hon hade kommit in i bilden; för även om hon gärna sett att män tog sig själva på mindre allvar, var Leos lättsamma inställning till livet ohållbar. Förr eller senare skulle han tvingas vakna upp ur sin bekymmerslöshet.

Det var under sommaren de lärde känna varandra på hennes hotellrum. Soldiset låg tätt över havet när de blickade ut från elfte våningen. I början hade hans dåliga självförtroende lyst igenom – det var som om han inte kunde begripa varför hon engagerade sig för just honom – men snart infann sig förtroendet mellan dem. Det var ett sant nöje att öppna hans medvetande och för att öka chanserna valde hon att dölja sina baktankar. Sanningen var alltid det slutliga målet, men ibland krävde vägen dit vissa taktiska knep. Att det fanns indirekta syften som att blidka sin dotter var ingenting hon kunde avslöja. Det skulle ha äventyrat hela projektet. Undanhållande av information var försvarbart så länge som det fyllde ett gott syfte. För det ville hon verkligen tro: att aktionen hade bidragit till en positiv utveckling. Dessvärre fanns det inga garantier. Hon kunde bara lägga grunden genom sin vägledning. Sedan var det upp till adepten att förverkliga sin inneboende potential. Ibland hände det att hennes före detta lärjungar hörde av sig och bekräftade den lyckosamma fortsättningen, men Leo J hade aldrig bemödat sig med att återknyta kontakten. Därför var det här livstecknet desto mer glädjande. Snart skulle hon få veta hur hans liv hade gestaltat sig efter deras tid tillsammans.

Klockan visar 10:06 och ännu syns ingen Leo J till. Huvudet spränger. Hon behöver vatten, men rummet är torrt och hon vågar inte koppla ur sig, ifall han skulle dyka upp. Risken finns att han har fått förhinder, men än så länge lever hoppet. Det finns inget bättre än att få bjuda på sig själv till en annan levande människa. Om det inte är henne det hänger på! Kanske förväntas hon ta sig ut ur rummet för att få träffa honom.

Hon följer väggen, synar den mörkgrå ytan, ett oföränderligt skikt av betong, där endast hörnen tillför en form av variation. Rummet saknar dörrar, som om hon blivit placerad här för att samla tankarna. Syftet med den här situationen måste vara något annat än att testa initiativförmågan. Hon kan bara vänta och hoppas på det bästa.

Oron tränger sig på. Det är inte första gången hon stämt träff med män och blivit sviken. På den tiden hon sökte en livspartner via I-nätet hände det att den anonyme motparten använde sammankomsten som knep för att ostört kunna bryta sig in i hennes lägenhet. Omständigheterna kring det inträffade hade sannerligen varit besynnerliga. Vid ett annat tillfälle hade hon stämt träff med den man som senare kom att bli hennes make. Allt hade känts så rätt; ändå hade middagen på den vietnamesiska restaurangen fått oerhörda konsekvenser. Att förhållandet med en man hon var så kär i kunde leda till ett liv fyllt av sorg och ensamhet var fortfarande svårt att greppa.

Återigen infinner sig den inre rädslan. Hon vill så gärna tro att det är Joel som tagit kontakt, men risken finns att den Leo J som nu påstås vilja träffa henne är simulerad, en snudd på identisk kopia av den verkliga individ som vis­tats här inne. Det är så det brukar sluta – när hon tror att en levande själ tagit sig tid för just henne visar det sig att omvärlden är lika bedräglig som alltid. Vem skulle se ett värde i en gammal förbrukad kvinna?

Den här gången finns det åtminstone en gnutta hopp. Om hon har att göra med en levande människa förklarar det varför han är försenad. Det inre rummet har isolerat henne från omvärldens intryck för att hon ska lära sig att ha tålamod och inte förebrå sina medmänniskor. Släpp rastlösheten, sätt dig mot väggen och slå dig till ro!

Hon vaknar till, bländad av ljuset. Rummet har omvandlats till insidan av ett mindre tält med ljusgula väggar. Intill henne ligger en öppen sovsäck, rimligen efterlämnad av den unge man som väntar på henne utanför. Dragkedjan kärvar, men med lite våld ger den efter och hon kan krypa ut i det daggvåta gräset, som blänker i morgonsolen. Platsen är luftig med vidsträckta vyer mot de spetsiga toppar som skär solens strålar på andra sidan dalen. Högst upp på kullen intill sitter en ung man och mediterar. Hon går närmare för att ge sig till känna och innan hon hunnit påkalla uppmärksamheten vänder han sig om. Den naturliga utstrålningen går inte att ta miste på.

- Leo?

- Hej Augusta.

Han tilltalar henne vid alias, så som den alternativa världens oskrivna lagar påbjuder, men hans närvaro känns inte desto mindre hjärtlig. Den glada uppsynen väcker något hos henne: en känsla av att vara vid liv igen. Kontrasten till den kyliga vardagen blir tydlig. Umgänget med simulerade karaktärer är oändligt torftigt i jämförelse. Här viger hon sin ålderdom åt sin personlige gudfar och inbillar sig att det ska fylla ett högre syfte, fast det är här och nu hon vill vara.

- Roligt att se dig, Leo!

- Detsamma. Jag var inte säker på hur du skulle reagera.

- Klart jag gillar besök. Det blir så enformigt här inne.

Han nickar förstående och innan hon hinner begära en förklaring till besöket tar han till orda med sin livfulla röst:

- Kanske låter det här konstigt men jag har faktiskt inget speciellt ärende. Tänkte bara att vi kunde prata om gamla tider.

- Gamla tider? Så länge sen är det väl inte?

- Sommaren 48. För tre år sen.

- Sen tappade vi kontakten. Orkade du inte med mig längre?

- Vad då? Nej, nej. Jag fick inte tag på dig, Augusta.

- Men nu går det bra helt plötsligt? Efter tre år.

- Jag fick ett infall. Att det skulle vara stimulerande att möta dig med mitt nya jag.

Återigen reagerar hon på det högtidliga ordvalet: mitt nya jag. Det här känns inte äkta. Den verklige Leo skulle aldrig uttrycka sig på det sättet, hur mogen han än blivit. Den här unge herren är en halvdan simulering, baserad på Joels tidigare besök i den alternativa världen, och mötet är iscensatt för att anspela på hennes livshistoria. Ännu en gång har hon blivit lurad. Hon borde ha förstått det från början, men hennes längtan efter en öppning var för stark. Hon kunde inte motstå tanken på att en levande själ hade kommit ihåg henne.

Hur ska hon avslöja bluffen? Det som behövs är information av sådan art att den inte kan ha kommit den virtuella guden till känna, en detalj från den fysiska världen som bara den köttsliga versionen av Leo J har vetskap om. Vilka gemensamma kopplingar har hon och Joel i det verkliga livet? Maria, deras älskade Maria, torde ha något kännetecken, dolt för alla oinitierade. Vad finns där, innanför den synliga ytan?

- Leo, jag måste bara få fråga. Var sitter Marias födelsemärke?

Förvåningen i hans ansikte blir tydlig:

- Vilket av dom? Hon har många.

- Du vet vad jag menar.

- Nej, jag fattar inte. Vad är det här för frågor?

Om han verkligen hade levt med Maria skulle han ha gjort kopplingen till det hemska ärret efter fosterskadan. Istället står han där i grönskan och försöker spela oskyldig. Nu tittar han bort mot det skrik som kommer från krönet ovanför. Genom det djupa gräset spejar ett nyfiket murmeldjur mot dem, som om skeendena är iscensatta för att leda bort uppmärksamheten från testfrågan.

Det tjänar ingenting till att spela med i scenen längre. Hon har tappat fattningen och blottat sin mentala obalans. Ilskan som kokar inombords må vara överdriven, men det är ingenting hon tänker be om ursäkt för. Om hon ska bli utsatt för sådana här falsarier kan de lika gärna lägga ned projektet med detsamma. Vad är vitsen med att bli förd bakom ljuset på det här sättet? Nog för att kultur har en tendens att skapa förvirring. Konst, böcker och skådespel – eller som här: ett drama i vilket hon själv har huvudrollen – ständigt får hon denna känsla av att tappa greppet, som om det skulle fylla ett specifikt syfte. Mamma Linnéa sa alltid att det hörde livet till: att ta sig igenom svårigheter och komma ut starkare på andra sidan. Må hända var det därför den unga Lovisa hade upptäckt den fina litteraturen och känt en dragning till det obskyra och tvetydiga. Men det var på den tiden. Numera är demensen fullt tillräcklig för att skapa kaos inombords. Härmed skulle det inte skada med lite ärlighet. Så mycket borde den virtuella guden bakom den här scenen förstå.

Om inte falskspelet syftar till att göra en poäng? Jo, givetvis är det så! Meningen är att hon ska tolka in ett budskap. Gud återanvänder Leo J för att väcka känslor. Sedan är det upp till henne att vända dem till något konstruktivt.

Murmeldjuret rycker till och vänder sig mot dalen ovanför. Högst upp i backen närmar sig gudfar Frank med sin kala hjässa, han som indirekt iscen­sätter alla simulerade möten. Blicken är lugn och utan att ägna minsta uppmärksamhet åt Leo eller murmeldjuret vänder han sig mot henne:

- Vad känner du för Leo?

Frågan är inte ämnad att besvaras. Hon kan erkänna sin svaghet för situa­tionen, men tanken är snarare att hon ska läsa mellan raderna och förstå vad Frank försöker säga utan att skriva det på näsan. Budskapet är tydligt: för att ytterligare närma sig G, den sanna insikten, bör medvetandet förskjutas mot känslorna kring det personliga livsbagaget. Den flykt till storslagna tankegångar som hon dämpat sin ångest med leder oundvikligen till känslomässig tomhet. Flykten bör, om inte upphöra, stå i proportion till det fokus hon ägnar det egna jaget. Den besvikelse hon just gett uttryck för manifesterar den känslan som hon så envist försökt förneka: den starka längtan efter sitt verkliga liv.

- Augusta, hur skulle du känna om vi återvände till den tiden då du och Leo lärde känna varandra?

- Varför vill du det?

- Vill och vill. Det vore nyttigt för dig att återuppväcka känslorna du hade den där sommaren för tre år sen.

- Hände det nåt speciellt då?

- Sommaren 48 kan ha varit början på slutet för dig. Sen dess har du haft svårt att komma vidare. Men det är inte lönt att ge upp. Därför vill jag att du försöker hitta känslan igen. Om vi börjar med att minnas hur du resonerade den gången.

Nu är tanken att hon ska förklara hur det kändes att alltjämt ha något som kunde kallas för initiativförmåga, men idag är minnesbilden mest en smärtsam påminnelse om hur otillräckliga hennes ansträngningar var redan på den tiden. Hon ignorerar Franks anspelning och inväntar nästa fråga.

- Varför tog du kontakt med Leo?

Hon erinrar sig det engagemang med vilket hon tog sig an utmaningen, att lokalisera Joels karaktär i den alternativa världen och att etablera ett band till honom. Det måste ha varit redan våren 46 som hon tog det första initiativet. Det första mötet, på busshållplatsen utanför hans hem, var planerat in i minsta detalj, exakt vad hon skulle säga för att väcka hans nyfikenhet – utan att avslöja det egentliga syftet: att återknyta kontakten med sitt tidigare liv.